Vi minns båda två första dagen på barnhemmet väldigt väl. Hur förvirrade och förväntansfulla vi kände oss och hur sjukt mycket intryck det var att ta in. Att komma till en plats och veta att här ska man vara i 4 månader är både fantastiskt och lite svårt. Fantastiskt för att veta att man faktiskt får vara här så länge men också svårt för tänk om det inte blir som man tänkt sig? Ingen utav oss visste egentligen vad som väntade oss eller att dessa barn skulle fånga våra hjärtan så totalt som de faktiskt gjort.

Första dagen stod alla barn i en ring runt omkring oss och såg på oss. De bara tittade och väntade på vad vi skulle göra och säga. Under de veckor som gått så har vi hunnit med en mängd olika saker med barnen och vi har verkligen lärt känna de, från lilla Bobby som bara är några månader till de äldre killarna i vår ålder. Barnen här på barnhemmet har blivit så mycket mer än bara barn, de har blivit VÅRA barn vilket är så sjukt underbart. Ingen av oss är (som vi hoppas ni alla vet) en mamma men vi tror att vi fått lite mer hum om hur det är för varje gång något utav barnen gör något duktigt så sväller våra hjärtan av stolthet. Likaså så försöker vi efter bästa förmåga att uppfostra barnen i vad som är rätt och fel och vi har haft många roliga diskussioner om olika saker med dem.

Tror inte att vi väntat oss att faktiskt bli så fästa vid barnen som vi faktiskt blivit, vi kommer att sakna när vi åkt det är det ingen tvekan om, men vi kommer definitivt åka tillbaka hit fler gånger och det känns underbart. Den här resan är inte slut än men redan nu så vet vi att det är en utav de bästa resorna vi kommer ha gjort i våra liv för den här resan är så sjukt mycket kärlek.

Nu torkar vi nästan bort lite tårar från våra kinder men vill bara avsluta med att skriva TACK igen till alla som återigen skänkt pengar till insamlingen, bygget har kommit igång igen, tack vare ni som redan skänk. Och det är inte försent än att skänka pengar, insamlingen är fortfarande öppen så passa på att bidra! Bidrag behövs fortfarande och tas tacksamt emot. <3  

Ellen Hjertqvist 

Nordea 

Kontonummer: 3021 23 25256

Idag påbörjades återigen sjukhusbygget och det tack vare alla ni som skänkt pengar till vår insamling. Vår insamling pågår fortfarande men eftersom priserna här i Ghana stiger väldigt snabbt så har vi börjat köpa in saker redan nu. Men ni som ännu inte hunnit skänka pengar så finns det både tid och behov för det. Igår åkte vi och tog ut pengarna och när vi kom hem så hade redan Nana hunnit fixa lastbilar som dumpat av den sand som behövdes. Lite senare under dagen kom även en lastbil med cement som ska användas till golvet. Känns så awsome att vi genom den här insamlingen kunnat påbörja arbetet med sjukhuset igen. Så återigen STORT TACK till alla som redan skänkt pengar och till er som inte gjort det så är det inte försent utan insamlingen är fortfarande öppen. Här kommer konto numret åter igen:

Ellen Hjertqvist 

Nordea 

Kontonummer: 3021 23 25256

I måndags kom vi alltså hem från Accra efter att i söndags ha lämnat av våra turister (Gunilla och Martina) på flygplatsen. Lika naturligt som det kändes att de var här med oss i 2 veckor så är det nu att det igen bara är vi två. Barnen var väldigt glada att se oss igen men har frågat mycket om vart Gunilla och Martina håller hus. Vi har alltså återgått till vår vardag här på barnhemmet och umgås med våra underbara barn. Just nu pågår massiva protester mot regeringen i Ghana som är korrupt, så en mängd olika yrkeskårer strejkar, däribland lärarna på alla statliga skolor. Detta innebär att nästan alla våra barn är hemma vilket vi såklart tycker är kul men egentligen inte alls bra då de borde få vara i skolan och lära sig. Vi har lite svårt att fatta att vi bara har 6 veckor kvar på vårt barnhem, tiden har gått fort och vi ska njuta av all den tid vi har kvar. Nu blir det dusch, svensk blandsaft och säsong 6 av Vänner.           

Igår lyckades vi äntligen med något som vi försökt göra de 2 månader vi vart här. Vi åkte in själva utan någon ghanian till Kumasi och den enorma marknad som finns där. Vi två samt Martina och Gunilla ställde oss och vinkade glatt in en tro- tro vid vägen, dock så var de lite skeptiska till att vi ville åka med men det gick bra och vi kände oss sjukt duktiga när vi väl var på väg mot staden. Efter lite förvirring vart vi skulle först så hittade vi tillslut den delen av marknaden där de säljer tyg och det var dit vi ville komma.

Tygerna i Ghana är färgglada, billiga och helt fantastiska och vi vet inte riktigt hur mycket tyg vi köpte eller åt vem men det räcker i alla fall åt hela släkten. Vi fick även med oss lite annat kul hem från marknaden innan vi glada började projektet med att ta oss hemåt. VI hittade tro- tro stationen och frågade oss sedan fram till rätt tro- tro och inte så lite nöjda och stolta över oss själva så åkte vi hem i den. På eftermiddagen så lekte vi sedan en hel del med ungarna med lite bollar och kulor mm. som Gunilla och Martina tagit med från Sverige. Barnen fick även varsitt par välbehövliga trosor/kalsonger från Sverige vilket var väldigt uppskattat.

Idag var vi hos sömmerskan och hämtade våra efterlängtade klänningar. Väl hemma på barnhemmet igen så provade vi allt under jubelrop från alla ghanianer som tyckte att vi var så fina. En utav Lisas klänningar blev dock en stor prövning för alla då både Ellen, Gunilla och Martina fick kämpa för att dra in henne i klänningen. Det gick men det här med att andas gick det sämre med så den får sömmerskan lägga ut lite. Imorgon bär det av mot Accra och sen på söndag så blir vi åter igen bara 2 i vårt lilla gäng.

Nu har det gått lång tid sedan vi sist bloggade men det beror på att vi varit i ett paradis utan någon som helst täckning. Förra tisdagen begav vi oss ner till Accra och till ett litet hotell där vi på kvällen fick sällskap av två andra svenskor, nämligen Lisas mamma Gunilla och Martina!

Onsdagen spenderade vi som vi själva kallade det för ”barnvakter åt turister.” Vi ledde Gunilla och Martina genom Accra till den fantastiska Art marknaden och Global Mamas medan de i sann turist-anda tog kort på ALLT och hojtade till varenda gång någon bar något på huvudet. Dock så suckade vi lite åt dem då de gick i en riktig turistfälla och glatt köpte på sig varsitt armband (eller ja Gunilla köpte två… varav en skulle varit en gåva som hon fick betala en liten summa för!) Egentligen skulle bara Gunilla köpa ett men Martina kunde inte stå emot trycket och kände sig tvingad att också köpa ett. Vi skakade på huvudena men lyckades dra med dem därifrån innan de köpte armband till hela släkten.

Art marknaden var även denna gång en succé och vi kände oss nu rätt så världsvana. Våra två turister var dock inte lika vana vid att ha typ 30 försäljare hängande över sig utan klamrade sig fast vid oss. Det blev i alla fall en hel del shopping på marknaden och Gunilla och Martina vill också bygga bo med oss på den! Vi ska återvända till marknaden igen om en vecka innan turisterna flyger hem vilket känns awsome.

På torsdagen sedan så packade vi ihop oss och lämnade Accra för att ta en buss längs med kusten till Takoradi. Bussresan tog sin lilla tid men gick bra och väl framme tog vi en taxi som det var meningen skulle ta oss hela vägen till vårt mål, den lilla byn Butre. Men om det är något vi lärt oss här i Ghana så är det att saker går sällan som man tror eller planerar. Den lilla taxin gick sönder och vi fick glatt ta en tro- tro och sedan ännu en taxi för att komma fram till Butre.

Butre är alltså en liten fiskeby som ligger precis vid havet och stället som vi bodde på hette The Hideout lodge och var helt underbart. Vi trodde allihop att vi kommit till paradiset då vi först såg det. Tänk er ett tiotal Bungalows som ligger ungefär 10 meter ifrån stranden. Hade detta varit i Europa hade stranden varit full med parasoll och badgäster. Här däremot var det helt tomt, inte en ända turist förutom vi. Stranden är helt orörd, så otroligt vackert. Vi fick vår helt egna bungalow med utsikt ut över havet och stranden. Dagarna här i Butre har bestått av sol, bad, mat, drinkar och inte göra någonting vilket har varit himmelskt gött. Det har varit så skönt att vara här och vi vill inte åka härifrån. Mellan allt slappande så har vi även hunnit med en kanottur i en handgjord träkanot där vi fick se fina fåglar, fiskar, krabbor och två alligatorer. Något annat coolt vi även fått se är havsköldpaddor som kravlat sig upp på stranden för att lägga ägg.

Vi känner även att vi måste skriva lite om vad vi har ätit här vilket är en hel del. Restaurangen som finns här vid bungalowsen erbjuder både lokala ghanska rätter samt mer västerländsk mat såsom pizza, svenska köttbullar (!), hamburgare mm. Lisas och Ellens mål var utan tvekan att äta så mycket o- ghansk mat som möjligt (då vi är sjukt trötta på det) medan Gunilla och Martina orädda beställde in en massa ghansk mat. Vi försökte varna de innan de beställde in Banku, vilket är en degklump. Men de lyssnade inte, beställde in det och upptäckte lite förskräckta att det faktiskt var en degklump. Behöver vi nämna att de inte gillade det…?

I måndags lämnade vi vårt paradis och tog en tro- tro till Cape Cost. På vägen så köpte vi flitigt saker från huvudena på folk och favoriten var plantain- chips! Väl framme så lämnade vi lite snabbt ifrån oss våra väskor på hotellet innan vi tog en taxi till Kakum National park vilket är en nationalpark där vi gick en guidad tur på smala träbroar som hänger i trätopparna. Den högsta var 40 meter över marken. Sjukt cool känsla att vara ovanför trädtopparna som från oss såg ut som marken. Inför den näst sista hängbron som guppade väldigt mycket var Ellen tvungen att ta Lisas hand och dra ut henne samtidigt som hon sa ”Om vi dör så dör vi tillsammans”

Men ingen dog som tur var och vi överlevde allihopa men Lisa blev rörd av Ellens kommentar.

Sen igår på tisdagen så begav vi oss ännu en gång i en liten tro-tro hemåt mot Kumasi och vårt barnhem där vi nu befinner oss. Vi ska vara här alla fyra tills på lördag då vi återvänder till Accra som Gunilla och Martina flyger hemifrån på söndag. 

Glöm inte vår insamling och stort tack till alla som redan skänkt pengar!                                   

För 15 år sedan fanns inte barnhemmet Ashan childrens home. Det barnhem som vi just nu har spenderat två månader på och ska spendera ytterligare två månader. Att man kan bli så fruktansvärt fäst vid barn på så kort tid, visste vi inte förens vi kom hit. Alla barnen kommer från väldigt olika bakgrunder, vissa har inga föräldrar alls, andra har föräldrar som inte kan ta hand om dem eller som helt enkelt har övergivit dem, lämnat dem på gatan när de föddes. För dessa barn är Ashan nu deras hem och här har de sin familj. Utanför barnhemmet har de flesta barnen ingenting, barnhemmet ger dem en framtid och hopp om något bättre.

1999 grundade Nana Boafo Konadu Ashan childrens home och sedan dess har han tagit hand om nästan 100 barn. Han har gett dem mat, utbildning och en familj. Barnhemmet grundades helt på egen hand av Nana och det drivs nu av hans egen inkomst plus donationer. Staten finansierar dock ingenting på barnhemmet, inte ens 1 kr. Alla vet att barn blir sjuka och det är viktigt att de får sjukvård. Blir vi sjuka i Sverige kan vi ta oss till närmsta sjukhus och där får vi gratis vård ända fram tills vi är 18 år gamla. Här i Ghana är det annorlunda. Sjukhusavgifter är väldigt höga och det finns inte ens ett sjukhus i närheten av Ashan. Nana bestämde sig då för att påbörja ett bygge av ett sjukhus på barnhemmets ägor. Detta bygge påbörjades helt ur egen ficka men pengarna är nu slut, så sjukhusbygget kan inte slutföras. Båda hans döttrar är sjuksköterskor och han har även kontakt med en läkare som kan jobba där när sjukhuset är klart. Sjukhuset kommer självklart i första hand vara till för barnen på barnhemmet. Men med tanke på att det inte finns något sjukhus i närheten av sex byar så kommer detta sjukhus även vara till för dessa också. Alltså kommer det inte bara gynna barnhemmet utan sex andra byar runt omkring.  Än så länge är sjukhuset uppbyggt till grunden, men insidan är långt ifrån färdig.

Båda vi två, Lisa och Ellen och väldigt många andra i Sverige har haft en så otroligt bra uppväxt. Vi får gratis skola, gratis sjukvård, gratis tandvård, vi har föräldrar, vi har ett hus och vi har mat. Vi två åkte då ner till Ghana i hopp om att kunna hjälpa barn som inte haft en lika enkel uppväxt som vi har haft. Att försöka hjälpa dem att färdig bygga sjukhuset tycker vi hade varit en så stor och underbar insats att göra för andra människor. Det som vi då vill göra är att samla in pengar till sjukhuset så att bygget kan fortsätta och förhoppningsvis inom en snar framtid bli färdigt. Känner du att du vill vara med oss och hjälpa dessa barn och byar en chans att kunna ha tillgång till ett sjukhus i närheten? Då får du mer än gärna skänka en slant, ingen gåva är för liten, allt är bättre än inget. En liten summa för dig kan göra stor skillnad här i Ghana och om vi alla hjälps åt så kan vi tillsammans bygga upp ett sjukhus för dessa barn.

Eftersom att vi befinnar oss på plats här i Ghana så kommer vi vara med vid inköp av det material som behövs. Vi kommer se till att pengarna vi får in går direkt till sjukhuset och endast till sjukhuset. Bygget kommer att pågå medan vi är här och vi kommer då uppdatera med information och bilder om hur bygget går. 

Här kommer Nanas egna ord om projektet, som vi översatt till svenska.

Barnhemmet grundades 1999. Grundaren/ledningen insåg med tiden att barnens hälsa är väldigt viktig. Stora ansträngningar gjordes för att kunna påbörja bygget av ett sjukhus men eftersom att barnhemmet drivs privat och inte får något stöd av regeringen så var det svårt att få ihop pengar till bygget. Då mycket av pengarna är tvunget att läggas på mat, utbildning, bonde för barnen och personal löner. Barnhemmet drivs till 80 % av grundarens egna pengar som kommer ifrån hans tre olika farmar, tomat, kakao och cashewnötter, resten kommer ifrån olika donationer. Det har då blivit väldigt svårt att slutföra bygget av sjukhuset ensam utan hjälp. Men trots alla svårigheter med pengar har sjukhuset lyckats påbörjas. När bygget är färdigt kommer det då att användas som ett sjukhus för barnen där de kan få sjukvård utan att behöva åka flera mil för att komma till närmsta sjukhus. Detta sjukhus kommer även att användas för lokalbefolkningen runt i närområdet. Det är på grund av detta som vi ber om att få donationer för att kunna bygga färdigt sjukhuset.

Det som behövs för att bygga färdigt är:

• 100 säckar av cement
• 200 plywood skivor
• Spikar
• 4 flak med sand
• 6 flak med sten
• Byggarbetare

Alla bidrag oavsett storlek uppskattas väldigt mycket.

Vi hoppas verkligen att ni vill hjälpa oss att fortsätta bygget av sjukhuset så att dessa barn kan få växa upp friska och med tillgång till sjukvård. Ingen donation är för liten, alla bidrag räknas.

Känner du att du vill vara med att hjälpa till sätt då in valfri summa på kontot:

Ellen Hjertqvist 

Nordea 

Kontonummer: 3021 23 25256

Antingen väljer du att vara anonym eller så skriver du ditt namn. När insamlingen är avslutad så kommer vi skriva allas namn på en tavla som sedan kommer att hängas upp i sjukhuset för att föreviga er hjälp (vi skriver inte ert belopp bara erat namn).

Tack så mycket på förhand! <3 

Detta här är ungefär hälften av alla barn på barnhemmet.

d        

… för igår var det Ellens födelsedag! Firandet började på morgonen med att Lisa lite diskret smög upp och utanför rummet blåste upp ballonger som hon sedan sjungandes gick in med till Ellen tillsammans med 7 paket hon lyckats få ihop! Att köpa födelsedagspresenter i en liten by i Ghana var inte helt lätt för Lisa men Ellen blev väldigt glad över klubborna, kalyposarna/festisarna, den egenritade historian ”Kriget om musklerna” samt ett presentkort som skall användas nästa vecka på Art marknaden i Accra.  Den bästa presenten var dock ändå den som kom från Sverige och innehöll en gosedjursälg samt chockladskorpar från Gränna. Det var med sång i hjärtat och tårar i ögonen som Ellen smakade på skorporna som är så svenska som något kan bli, även Lisa måste intyga att de är det godaste hon ätit på 2 månader kan det bero på att det är svenskt? Vi tackar i alla fall Lina Bovin av hela våra hjärtan, vi står för evigt i skuld till dig <3

Förmiddagen spenderades i Kumasi med att hämta våra visum som lyckligtvis blivit förlängda och sedan på eftermiddagen så börjades det med att laga mat! På förmiddagen hade vår syster Rhoda vart och köpt ingredienser till ris med kyckling till hela barnhemmet vilket vi betalade för. Så på kvällen samlades alla utanför vårt hus och barnen sjöng ”Happy Birthday” för Ellen medan alla åt. Nämnas bör även kyckling verkligen inte hör till vanligheterna här, barnen äter det aldrig och inte vi heller. Så sjukt gott och väldigt uppskattat av alla.

Det enda som fattades var alltså en födelsedagstårta men det löste kreativa Lisa genom att bygga en av digestivekex och chokladkex! Lite ljus i som Ellen blåste ut medan Lisa återigen sjön ”Ja må hon leva” fullbordade födelsedagen och 19 åringen gick glatt till sängs på kvällen, bara 1 år kvar till 20!

Något roligt som vi reflekterat över på sistone är att mat som vi absolut inte skulle tyckt om hemma är underbart god här. Som exempelvis häromdagen då vi fick spagetti med en röra gjord av grön paprika, kål, lök och morötter. Hemma hade det här absolut inte vart någon stor hit för någon av oss (speciellt Ellen) medans det här blev det godaste vi ätit på länge. Små detaljer som när riset är blandat med olja kan få oss att hoppa högt av glädje likaså när den sedvanliga tomatröran vi jämnt äter är blandad med morötter.

I söndags gjorde vi något som skjutit upp allt för länge (3 veckor!) vi tvättade. Några utav tjejer hjälpte oss vilket verkligen behövdes då de var väldigt mycket som behövdes tvättas. De första minuterna var de lite skeptiska till vår tvätt teknik (som vanligt) men sedan fick vi deras godkännande och de tyckte vi skulle ta kort när vi tvättade och skicka till våra mammor som skulle bli stå stolta över oss. Är ni det? Dock så märks det att vi inte är lika erfarna tvätterskor som alla här då våra händer blir lite uppfläkta av skrubbandet, jaja förhoppningsvis så hinner de kanske vänja sig. Något oväntat som hände ur tvättningen var att ett stort antal trosor och strumpor färgades blåa. Varför? Jo det undrar vi också Ella Brandt! Din blåa batikklänning som du så snällt lånade ut till din storasyster färgade allt vatten blått… kan det vara så att du aldrig har tvättat den undrar vi? Som tur är så tycker vi båda två att blått är flott så det gjorde inget J

Att ironi och sarkasm inte finns här nere var något som vi var inställda på innan vi åkte men nu har vi faktiskt märkt att vissa använder det ändå. Dock så förstår de absolut fortfarande inte när vi är ironiska tillbaka så där har de lite att jobba på.

Idag är det någon muslimsk högtid så alla är lediga och sen imorgon ska vi hänga med John från barnhemmet till skolan där han precis börjat jobba, blir spännande. Sen på onsdag är den en stor dag för då fyller Ellen 19 år! Tjoho! Antagligen kommer hon få en ghansk tårta och vi ska även hämta våra visum i Kumasi då. Sen på torsdag och fredag ska vi antagligen hänga med till Vision Educational compelx igen. Efter det är det helg och sedan på tisdag nästa vecka bär det av mot Accra för att möta upp lite Sverige resenärer!

Här kommer lite randombilder från senaste veckan!           

I onsdags förärades vi en stor ära, vi fick träffa kungen av the Ashanti region här i Ghana. Det är lite förvirrande med definitionen på begreppet kung, men här i Ghana finns det rätt så många och de är kungar över olika områden. Nana som vi bor hos är kung över en speciell stad och den kungen vi fick träffa är kung över ett större område och dessutom son till Kungen över hela Västafrika så med andra ord en väldigt mäktig och viktig person. Han är dessutom Nanas chef och de satt i möte i onsdags med en massa andra viktiga personer och vi blev ditringda för att hälsa. Så lite halvsvettiga, iklädda haremsbyxor och flip flops gick vi in i det gröna audiensrummet där de satt, ett tiotal ghaner iklädda afrikanska skynken. Lite förvirrade men glatt leende hälsade vi på alla i tur och ordning med början på den mäktigaste kungen även kallade gammelkungen av oss. Nana tyckte vi skötte oss bra och gammelkungen kom sedan till barnhemmet när mötet slutade en timme senare för att hälsa på oss igen som seden bjuder. Han blev serverad en traditionell dryck samt vårt vatten som han glatt drack upp.

Kändes lite mäktigt att vi genom Nana (som också är en väldigt viktig person) får träffa så betydelsefulla personer här. Vi satt ner och småpratade lite med gammelkungen och Nana berättade för honom att Lisa vill bli polis vilket alla här i Ghana tycker är lite konstigt då polisen är extremt korrupt här och ingen tycker om dem. Han lovade i alla fall att komma på hennes polisexamen om hon skickar inbjuden vilket hon självklart (annars gör Ellen det) kommer göra.

Efter vi var färdiga med att prata med gammelkungen så åkte vi tillsammans med Nana till hans hemstad ungefär en timme härifrån. Även där har han ett hus där vi är de enda kvinnorna (förutom hans familj) som fått bo, lite coolt tycker vi. Första gången på 1, 5 månad har vi även ätit KÖTT tre gånger nu vilket var underbart, vi kommer aldrig mer ta kött för givet till varje måltid hemma i Sverige sen. Igår var målet att besöka Nanas tomatfarm samt en väldigt fattig by som ligger precis vid den. Vi kände det båda två som om vi transporterats tillbaka till forntiden då husen i byn var gjorda av pinnar och lera. Helt sjukt att det finns folk som bor så här år 2014. Ghanas regering är väldigt korrupt och blundar för sådana här byar, folket i byarna har ingen som hjälper de och lever ett väldigt hårt och fattigt liv. Tomatfarmen var i alla fall jättefin och stor, vi var tvungna att korsa en flod för att ta oss dit och lyckligtvis ramlade vi inte, det gjorde däremot Nana…! Bland tomatodlingarna fanns det även till Ellens stora förtjusning ett mangoträd! Dock var det inga frukter på än men Ellen tyckte det kändes väldigt kungligt att få ta på ett riktigt mangoträd.

Idag besökte vi ännu en av hans farmar, nämligen en kakao farm. Detta tyckte Lisa var särskilt häftigt då hon råkar vara beroende av choklad och tyckte sjukt coolt att få se vart det kommer ifrån. Under de här dagarna så har vi även haft tid och sitta och prata ordentligt med Nana vilket har känts jättebra då han är en väldigt inspirerande person. Han berättade även för oss att han inte brukar prata med volontärerna så mycket så det känns fint att han gör det med oss.

Nu är vi tillbaka på barnhemmet igen!