Hej hopp! Vi lever och är tillbaka i civilisationen med ständig el och internet! Vi har hunnit med väldigt mycket under de senaste 2 veckorna och det här inlägget kommer handla om den första veckan som spenderades i Kumasi på Ashan Childrens Home, vårt underbara barnhem som Lisa och Ellen bodde på i 4 månader förra hösten som volontärer.

Att åka från huvudstaden Accra till Kumasi tar ungefär 5 timmar när det bara är 27 kilometer långt… Ja ni kan dra slutsatsen att vägarna inte är speciellt bra. Bussen som vi tog hade iaf AC och som vanligt i Ghana så står det en person och predikar högljutt på Twi den första timmen i mittgången. Corre och Carro som är i Ghana för första gången var lite fascinerade och förskräckta medan Lisa och Ellen vant stängde av öronen.

Hursomhelst så råkade vi tyvärr trakassera en kille under bussresan. Vi hade fått fel nummer och trodde vi ringde till en på barnhemmet som skulle hämta oss på busstationen men så var det inte, utan det var en random kille i Accra som absolut inte fattade att vi blev sura när vi (läs Ellen och lite Lisa) dumförklarade honom att vi bara ville bli upphämtade i Kumasi. Jaja det löste sig tillslut och vi blev hämtade av Supervisorn på barnhemmet som var jätteglad att se oss igen.

Framme på barnhemmet så stelnade först barnen till när de såg oss, 4 obrunis (=vitingar) komma emot dem för att sedan skrika våra namn ”Lisa! Ellen!” i kör och rusa mot oss. Ja det var svårt att hålla tillbaka tårarna. Vi kunde inte fått ett bättre välkomnande. Barnen var lite avvaktande mot Corre och Carro i början och ett utav barnen, Maybell sprang först emot Corre för att krama henne men tvärvände och kramade om Lisa istället när hon insåg att hon sprungit till fel viting.

Vi fick alla fyra bo i vårt gamla rum. Första kvällen började dock inte så bra när en 10 cm lång tusenfoting kom inslingrade in i rummet och kröp upp på Corres ben. Dagen efter när Ellen var ensam i vårt rum kom en kackerlacka travandes in. Hon sprang paniklaget ut och hittade vår bror Sheik (Nanas systerson) som skrattandes dödade kackerlackan. 

Helgen tillbringande vi med barnen. Vi hade med oss en hel del leksaker som vi köpt via insamlingen som vi tog fram. Stångtennis, kardborretennis, fotbollar, tennis, målarblock och tillfälliga tatueringar var några av de saker vi ägnade oss åt. Fantastisk kul att få leka med barnen igen som blir överlyckliga för minsta lilla leende, kram, ord eller grej.

På måndagen åkte vi till en madrassfabrik med Supervisorn där vi köpte 40 madrasser, kuddar och överdrag. Alla barnen fick alltså en madrass med ett ordentligt överdrag och en fin kudde var! Innan har vissa av barnen sovit på mattor, andra har delat och vissa har haft astunna madrasser fullt med hål i. För de pengar som blev över från insamlingen köpte vi så alla barn fick 3 par underkläder, ett par skor, en sjukhussäng till sjukhuset på barnhemmets mark samt skolavgifter för barnen.

16 000 kr är väldigt mycket pengar i Ghana och vi är så glada att ni där hemma har gjort det möjligt att förbättra levnadsvillkoren för barnen så mycket. När vi skulle betala för madrasserna och allt så fick vi alla att börja gapskratta för helt plötsligt håvade vi fram sedelbunt efter sedelbunt från våra dolda midjeväskor.

Alla barn och vuxna på Ashan var extremt tacksamma för gåvorna och sa ”God bless you” minst 1000 gånger. TACK till alla ni som bidragit! (and may God bless you all)

Livet på barnhemmet är inte som livet hemma. Vi har haft rätt så mycket tur med elen vilket innebär att vi haft el i 12 h för att sedan vara utan i 12 h. Något annat kul som hände var att det en dag helt plötsligt stod en fastbunden get på barnhemmet, morgonen därpå vaknade vi av ett väldigt högt och misstänksamt skrik. När vi sedan lämnade vår frukostbricka i köket så låg getens revben och diverse andra delar i en hink på golvet. Lagom trevligt.

Något annat man ofta får uppleva i Ghana är att man känner sig lite som en kändis eller drottning. Vart man än åker stannar folk upp, slutar med det de håller på med, stirrar, pekar, vinkar och skriker Obruni. Det kan vara lite irriterade men även rätt kul när man vinkar och får glada rop och viftningar tillbaka.

Att säga hejdå till alla var rätt sorgligt och barnen ville inte vi skulle åka. Vi har iaf bestämt oss för att vi kommer åka tillbaka igen någon gång i framtiden. Ashan Childrens home är vårt hem och vi kommer alltid vara välkomna där. Efter vi sagt hejdå tog vi en taxi till Kumasi och hoppade på en buss med Takoradi som slutdestination, mer om vart vi hamnade då i nästa inlägg!

 En madrass som barnen sov på innan.   

 Nu har alla en egen ordentlig madrass och kudde var! 

 

Martina

19 november 2015 22:08

Åh! Jag längtar dit och spanar efter två särskilda barn, vill veta mer när ni är tillbaka igen! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bussen vi hoppade på till Takoradi var liten, varm och guppig. Bussfärden var en nära- döden- upplevelse då det helt plötsligt började spöregna så att man knappt såg någonting. Trots spöregnet och dimman som smög sig fram gasade chauffören glatt på i...

  Nu är vi i Ghana! Flygresan igår gick jättebra, vi är rätt glada att vårt flyg kom iväg innan solstormen i Sverige slog till. Efter mycket väntande på flygplatsen i Accra så kom vi äntligen iväg, fick vårt bagage och hittade en taxi som i kolmörk...

Hej hopp nu är vi tillbaka igen! Det har vart tyst här på bloggen sedan vi kom tillbaka från Afrika men nu är det nämligen så att vi ska åka tillbaka till vårt älskade Ghana och hälsa på i 2, 5 vecka! Det kommer bli så obeskrivligt underbart att få k...

Hade en jättebra dag igår i Accra med en massa god mat och shopping tills våra fötter skrek i protest. Lite tveksamt ett tag om vi skulle få med oss allt vi köpt hem, med andra ord om det skulle gå och stänga Lisas väskor men det gick efter gemensamm...

Att lämna Ashan i söndags blev svårare än vi båda trott och tårarna rann. I stunden så kändes allt rätt så eländigt men när vi efter alla tårfyllda farväl väl satt på bussen på väg bort så kändes det bättre. Vi har haft en underbar tid och har med os...